kimstolpe.blogg.se

Ni som känner mig och vet vem jag är vet också att jag alltid har haft någon sorts ätstörning, typ. Eller om man säger såhär, jag har inget sådär jättebra förhållande till mat eller vikt. Jag blev sån när jag va runt 17 och va tillsammans med en kille som fick mig till bulimi. Efter det så har jag inte varit riktigt frisk i huvudet när det gäller det. Jag har antingen svält mig eller krängt. När jag flyttade upp till Halmstad och bodde där så växte jag som fan. När jag till slut gick med i viktväktarna så va min invägningsvikt 67,2 kg. 67,2!!!!! Fattar ni hur sjukt mycket det är till mig. Jag är ju faktiskt bara 1,59 cm. Så jag var rejält tjock om man säger så. Och jag vantrivdes som fanken. Jag satte en målvikt på 54 kg, samma som jag vägde i gymnasiet innan den där människan fick mig att må dåligt. Jag kämpade och till slut nådde jag den. Jag var så stolt och lycklig över mig själv. Höll den vikten i en månad sen så gjorde min dåvarande sambo slut med mig och jag rasade i vikt. Kanske inte så konstigt när jag bara levde på vin, sallad och cigg. När jag sen träffade Johan så vägde jag 49,7 kg och var så satans snygg. Eller ja, ha ha, jag tyckte det iaf. Jag var nöjd med mitt utseende och hade stark självkänsla. Sen kom dom där sambokilona smygandes och när jag blev gravid med Ludvig så var jag uppe på 54 kg igen. Kändes ändå okej med tanke på att det var min tidigare målvikt, men självklart ville jag väga mindre. Sen under min graviditet så spydde jag konstant dom 3 första månaderna och sen när jag väl klarade av att äta igen så tillät jag mig äta precis allting. Jag var ju ändå gravid. Under den första graviditeten så gick jag upp 24 kilo. Vågen inne på förlossningen visade 78,2 kilo. Jag var stor som ett hus men jag brydde mig inte. Jag var ju trots allt gravid. Efter förlossningen och amningen så tog jag tag i det igen och när jag väl blev gravid med Ellioth så var jag nere på 54 kilo igen. När jag bar Ellioth i magen så gick jag upp 22 kilo så inte riktigt lika mycket. ha ha. Efter den förlossningen och amningen så började jag banta igen. Gick lite trögare den gången, men kanske inte så konstigt. Kom till slut ner till 54 kilo igen, men sen började jojobantningen. Gick ner och upp, ner och upp.... När jag gifte mig så vägde jag 54,5 kilo. Kände mig stor som ett hus. Och det var väl för att jag hade jojat så mycket att hjärnan började få fnatt. Igen. Samt att magen är lite degigare. Jag gifte mig på valborg förra året och efter det så har det gått upp och ner igen. Så till slut så satte jag en ny målvikt på 52 kilo och började pressa. Jag nådde 52 och pressade lite till. Nådde 51 och pressade ytterligare. På nyår nu så tänkte jag att jag skulle ner lite till. Kom till 50 kg. Och nu är jag faktiskt nere på 48,8 kg (wow, trodde aldrig jag skulle våga skriva ut min vikt). 48,8 är inte mycket i siffror, men till min längd så är det faktiskt det. Jag är fortfarande stor och dallrig. I MIN VÄRLD. Och det är först idag, som jag verkligen insåg, att jag faktiskt har en ätstörning. Idag har jag ätit 4,5 riskakor (Ludvig snodde 1,5 av mig) och sen fick pågarna varsin chokladboll till mellis. Ellioth åt inte upp sin så jag tog den sista biten. Och just då, när jag kände att jag hade lagt på mig säkert 1 kilo, så insåg jag att detta är inte bra. För hur ska jag ha kunnat gå upp 1 kilo på det jag har ätit hittills idag? Jag vet att jag inte har ett sunt förhållande till mat, men jag klarar inte av det. Antingen äter jag minimalt eller så kränger jag bara godis. Det är sån jag är. När jag ser mig själv i spegeln nu så ser jag bara en stor klump. Och när jag jämför gamla bilder där jag väger ca 7 kilo mer så ser jag absolut ingen skillnad. Grejen är ju det att jag kan inte träna pga min smärta, förr sprang jag ju för att hålla mig någorlunda tajt, men nu kan jag ju inte ens det. Och jag tror nog att eftersom jag inte kan röra mig aktivt så har jag börjat minska maten istället. Jag vet att jag måste försöka ändra på mitt sätt, men äter jag normalt ena dagen så äter jag inte dagen efter, för att kompensera. Jag vill inte gå upp i vikt. Dels för att jag helt enkelt inte vill och dels för att ju mer jag väger, desto mer värk har jag. Dom dagarna jag är sugen på godis så äter jag inget under dagen och så äter jag godis på kvällen istället. Jag önskar inget hellre än att få vara nöjd. Men jag kan inte vara nöjd med hur jag ser ut. Det går inte. Jag vill, men jag kan inte. Johan vill att jag ska lägga på mig igen. Ha ha ha... Aldrig. Nu har jag satt maxvikt 50 kg. Jag ska inte gå över det.

 

På denna bilden vägde jag 51,5 kg. Men såg ändå mig stor. När jag ser denna bilden nu så tänker jag att det var jag inte, men ju mer jag stirrar på bilden desto större tycker jag att jag ser ut och ser jag mig i spegeln nu när jag nästan väger 3 kg mindre så känner jag mig större nu.