kimstolpe.blogg.se

Just nu så känner jag mig bara så låg. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, mer än att det känns som jag är i ett stort hål med ständigt mörker. Jag är orkeslös, nedstämd, ledsen och har verkligen ingen gnista alls kvar. Orkar inte ens prata med någon i telefonen. Orkar inte vara trevlig. Vill helst bara ligga i sängen, med värmaren igång och bara va. Bara få känna hur värmen lindrar lite och låta tankarna somna.

 

Jag har så satans ont. Handleden fungerar inte alls som den ska. Tappar saker hela tiden med jämna mellanrum. Den värker, sticker och svullnar upp. Benen fungerar inte riktigt heller. Jag fungerar inte riktigt alls som jag ska just nu. Och det är jobbigt. Vet inte vad jag ska säga till folk som frågar hur det är med mig. Ska jag bara kräka ur mig allting och berätta hur det verkligen är eller ska jag bara le och säga att jag lever. Vill kunna säga sanningen, men då får jag oftast bara höra att det finns dom som har det värre. Visst fan finns det det, men detta är min historia, mitt liv och min hälsa. Och för mig är det hemskt.

 

Tidigare har jag sagt att jag bara vill ha en diagnos så jag vet vad som har varit fel på mig i så många år, men nu när jag har fått den så vill jag inte ha den. Ta bort den igen. Jag vet att jag måste acceptera den och bli kompis med den, men jag vill inte det. Inte just nu. Jag har haft detta jävla skovet sen augusti förra året. Det släpper fan inte, och till råga på allt så har ju handleden med kommit till. Jag dras bara längre och längre ner, känns inte som om det finns ngn botten. Jag vill försöka ta mig upp, iaf på en avsats en våning upp. Jag försöker, men det går inte. Hur ska jag kunna bli kompis med något som förstör så mycket för mig? Jag vet att jag måste, jag måste acceptera den för att bli bättre. Men hur gör jag det?