09:26:33
Hjälp mig upp
Varför får jag inte lov att må dåligt bara för att jag inte har cancer? Varför får jag inte yttra mig om mina besvär bara för att jag inte är döende? Jag är förbaskat glad över att jag varken har cancer eller är döende, men jag har fan ta mej all rätt i världen att må dåligt ändå. Är trött på att få höra 'men tänk positivt, du är ju inte döende' eller 'var glad du inte har cancer'.
Jag har gått med värk i herrans massa år. Det har kostat mig både jobb och vänner. Och det är jobbigt för mig. Både fysiskt och psykiskt. Jag har ändå alltid kämpat på, försökt varit glad och positiv. Men ibland hamnar man i såna här perioder. Och jag har all rätt att få yttra mig om hur jag mår. Ingen som själv har eller haft värk kan sätta sig in i hur man mår, men man kan iaf försöka ha förståelse. Eller har jag fel!? Och nu när jag äntligen har fått en diagnos (som man kanske inte är helt tillfreds med då det fortfarande är många frågetecken) så vill jag ju försöka nå ut till andra. Och där är många som har hört av sig som också har samma (som jag inte hade en aning om) för att hjälpa och byta erfarenheter. Och det gör mig glad. Jag gör inte det för att stoltsera. För vem fan vill va sjuk??? Jag har kämpat i så många år för att få hjälp. Och nu när jag har en början till det så är jag otroligt tacksam. När jag gick ut med min diagnos så var det för att få er andra att förstå. Inte för att dömma eller tycka synd om mig. Min blogg är ett sätt för mig att ventilera mig. Så låt mig få göra det me.
Sen just nu är det tusen gånger värre med tanke på karpaltunnelsyndromet. Jag har så satans ont och morfinet hjälper inte ens mot det. Jag har två barn som kräver mkt och som gör att jag anstränger den varje dag. Och med tanke på att dom är sjuka kan jag inte lämna dom på förskolan heller. Som idag har jag varit vaken sen 6.00. Burit Ellioth, fått använda handleden till att fixa dricka och mediciner. Den bultar och hela kroppen är sne. Jag vet att allt blir bättre ju äldre barnen blir. Men jag är inte där ännu. Utan jag är i nuet nu. Med två underbara trotsiga huliganer och en man som jobbar 11-13 timmars pass. Då är det tufft. Förhoppningsvis så kan jag rehabilitera mig rätt bra när barnen är friska igen. Jag vet om att jag kommer klara det. Jag vet om att jag inte kommer gå under. Min mamma klarade det och är stark idag. Även om hon har extremt ont så lever hon och kämpar genom varje dag med ett leende.
Och jag vet att jag är lite deppigare nu när jag väl fått diagnosen eftersom jag bearbetar den. Och ju mer jag får lära mig om den desto mer inser jag alla besvär. Jag vet att jag inte ska koncentrera mig på det men jag är i den 'bubblan' just nu. Jag mår dåligt. Men jag vill inte. I min tanke har jag ändå alltid trott att läkarna bara missat ngt på röntgen och att det går att operera bort. Men nu när man inser att jag får ha det så resten av livet, då är det tufft. Och med alla dessa jävla motgångar just nu så har jag otroligt svårt att ta mig upp. Men förhoppningsvis så hamnar jag ovanför ytan snart. Och jag ber er att ist för att stjälpa så hjälp mig upp.
Men inget ont som inte har ngt gott med sig. Vågen går fortsatt neråt och det glädjer mig just nu. Något som hade gjort mig ännu gladare är att få kunna krama om både min mamma och pappa när jag mår såhär ❤️ Men dom bor för långt ifrån och jag hade verkligen behövt dom nära nu.
Det som gör så ont är att Ludvig frågar mig varje dag om jag fortfarande har ont i ryggen och jag får förklara för honom att jag hade det innan han föddes så det är inte hans fel och att jag kommer ha det resten av livet. Jag känner mig som en hemsk mamma som inte orkar med att leka som jag kunde för två år sen. Det gör me så ont i mig. Känner mig så oduglig. Jag vet att det blir bättre. Bara dom får rätt på min handled så att jag slipper det besväret.
Jag har så mycket känslor i mig nu. Känner mig schizo. Helt väck.
Jag är tacksam över barnen, Johan och mina hårbollar som får mig att le.
Jag är tacksam över att ha världens finaste och omtänksamma Ditte som granne.
Jag är tacksam över att ha Piffi som alltid finns för mig.
Jag är tacksam över att jag alltid kan ringa mamma och pappa vad det än gäller.
Jag är tacksam över Nettan som är mitt lyckopiller.
Jag är tacksam över min familj och alla ni som stöttar mig.
Kim - som hoppas ni står ut med min nuvarande svacka
Alla har rätt att vara deppiga! Du kommer snart upp igen, ge det tid. Det är bra att du tillåter dig må dåligt, det kommer bara tillbaka 1000ggr om annars!
Skratta, gråt men känn inte dig värdelös för det är du inte! Du finns av en anledning!
Puss på dig snäckan, detta kommer bli bra i slutändan! ❤️