kimstolpe.blogg.se

Idag fick vi besök av mamma, micke och jocke. Ja Ilkin och Isis va såklart också med. :) Jag behövde verkligen det. Bara mammas närhet. Hon lagade middag till oss. En fantastiskt god köttfärssoppa och så busade hon järnet med ungarna. Som dom älskade det. När dom körde hem var det inte bara jag som blev ledsen utan även pågarna ❤️ 

Mamma hade med sig ett papper som jag fick läsa. Ett som hon fick en av alla gångerna som hon blev utredd för sin smärta. Jag fick läsa det för att förstå att det är helt normalt att må så dåligt som jag gör nu. Att det är en del att gå genom. Och det var hemskt att läsa, för det va precis som att läsa mina egna ord. Det var precis som om jag hade skrivit det själv. Samtidigt som det var jobbigt så blev det ändå en lättnad. Att veta att det är 'normalt' och att man ngn gång kommer ur det. Det är så otroligt skönt på det sättet att mamma också har gått genom alla dessa känslor som jag kör nu. För hon förstår. Hon förstår precis. Hade inte barnen varit hemma så hade jag nog bara suttit och gråtit i mammas famn hela kvällen. Vill bara få gråta ut. 

Jag kände mig så otroligt tom när dom körde igen. Tom och orkeslös. Hur länge till ska jag behöva må såhär? Jag försöker kämpa emot. Men ju mer jag kämpar emot desto hårdare faller jag känns det som. Jag vill inte känna mig svag. Jag vill känna mig harmonisk, lycklig och glad. Men jag känner mig bara tom. 

Och tack vare att jag inte kan ha kryckan i höger hand så har jag ansträngt ryggen på ett sätt jag inte gjort tidigare så jag har så satans ont på ena sidan att jag knappt kan stå upp längre. När ska det lätta? När ska det sluta byggas på? 

Imorrn ska pågarna tillbaka till förskolan efter att ha varit hemma 1 vecka med sjukdom. Dom längtar så mkt efter att få leka med sina kompisar igen. Hoppas det går ett tag nu utan att dom blir sjuka igen. Själv ska jag försöka rehabilitera mig imorrn så gott det går. Har en massa grejor me som måste göras hemma. Som alltid. 

Man ser knappt hundarna. Men dom ligger där så fint. ❤️