kimstolpe.blogg.se

Jag föddes klockan 11.38, den 9.e september 1982 på Kristianstads BB. Min mamma heter Ann-Sofie och min pappa heter Nicke. Jag var nog efterlängtad (hoppas jag iaf) men dom hade nog hoppats på en son med tanke på namnen dom gav mig, Kim Michéle Renée. =) Jag är den 3.e i barnaskaran, men inte yngst, två år senare föddes min lillebror.

Jag föddes med en kongenital höftledsluxaion och en ryggmissbildning. En slutningsdefekt i kotan S1.s bakre pelare som betyder att kotan inte är vuxen hela vägen runt. Jag behandlades med en så kallad von Rosen-skena.

Enda sedan liten ålder har jag alltid haft ont i ländryggen. Dock har jag alltid fått höra att det är växtvärk eller att jag har varit för liten för att ha ont i ryggen, så dom har helt enkelt inte tagit mig på allvar. Nu, i vuxen ålder, har jag börjat förstå att det är för att läkarna inte hade den kunskapen som dom har idag. För hade dom haft det, och satt rätt diagnos på mig när jag var liten, så hade jag med största sannolikhet inte haft så starka besvär som jag har idag.

Jag har alltid varit en rörlig tjej, lekt och haft fritidsaktiviteter. Jag gick på gymnastik när jag var liten. Men fick sluta med det pga armbrott och luxationer. Och det är ju pga min extrema överrörlighet. Sen började jag med ridning, men det klarade inte ryggen av så det fick jag också sluta med. Och eftersom jag är uppvuxen i en bilfamilj så ville jag köra rally, men det skulle jag inte ge mig in i då en felaktig smäll hade kunnat ge min rygg mer stryk än någonsin.

Det har ju blivit en del skador också. Ryggen har fått sig sina smällar. När jag var mellan 8-10 år så landade jag fel när jag hoppade trampet och fick en kotförskjutning i ryggen. Sen i äldre ålder så fick jag en häst över mig som gjorde min rygg ännu mera öm.

Mina drömyrken har varit veterinär och polis. Men veterinär avskaffade jag rätt snabbt då jag inte skulle klara av att se djur lida så. Även om man hjälper dom så finns det ju alltid tillfälle då man förlorar någon, och att ha någon annans liv i sina händer är ngt jag inte skulle klara av. Och polis, ha ha, ja det säger ju sig självt. Jag har ju inte riktigt fysiken till det.

När det var dags för att börja i gymnasiet så valde jag för samhällsprogrammet, varför vet jag egentligen inte. Det var nog pga att jag inte visste vad jag ville med mitt liv vid den tidpunkten. Jag mådde inte bra och gick mest runt och strosade. Betygen var verkligen ingen höjdare och de enda ämnena som jag hade betyg i, och det bra också, var dataämnena och svenska. Så jag gick om första linjen och valde handel och administration istället. Gick ut med toppenbetyg och var verkligen sugen på att börja jobba direkt.

Jo så var det ju det här med att klara av arbetslivet. Jag har inte haft ett enda jobb som jag inte har behövt vara sjukskriven från pga ryggen. Och det är inte för att det bara har smärtat. Utan pga att ryggen inte har klarat av heltidsaktivitet så den har gett upp och i princip sagt till mina ben att inte fungera. Jag var typ förlamad periodvis. Jag kunde inte röra benen, inte heller stå på dom. Kraften fanns där inte. Det var då jag började söka hjälp ordentligen. Jag vet inte hur många olika läkare jag har fått träffa. Som alla har sagt samma sak, efter att dom skickat mig på otaliga röntgenundersökningar som inte har visat ngt,  ”det syns inget på röntgen, så du är bara svag”. Ja ni har läst den meningen tidigare, för jag har skrivit den så många gånger. Den meningen hemsöker mig fortfarande. DU ÄR BARA SVAG. Läkare är rädda för att forska vidare i det som dom inte vet något om. Dom är rädda för att patienten ska ha rätt. Eller kanske ska byta ut rädda mot lata. För det är nog där skon klämmer. Lata att leta vidare för att hjälpa patienten. Så dom hittar på ngt och pumpar oss fulla med smärtstillande istället. Jag har ätit enormt många olika smärtstillande tabletter, och inga hjälper. Det enda som har minskat min smärta har varit mina två graviditeter. Jag har aldrig varit helt smärtfri, men jag har haft bättre perioder i mitt liv. Och gud vad jag saknar dom.

2006 så flyttade jag upp till Halmstad och då bröt jag frivilligt min dåvarande sjukskrivning för att få ett jobb, annars hade jag inte kunnat flytta dit. Hade ju träffat en kille där och ville vara med honom. Så jag tog ett jobb på McDonalds. Inte det bästa för min rygg men då tänkte jag bara på att kunna bo där uppe. Till en början gick det bra att jobba där så länge jag jobbade i kassan. Men efter ca ett halvår så blev jag sjukskriven igen. Jag klarade inte av det. Letade ett annat jobb och sa sedan upp mig. Men det andra jobbet låg för långt ifrån och då min rygg inte klarade av att pendla så gick inte det heller. Det sista jobbet jag hade i Halmstad innan jag träffade Johan som fick mig att flytta till Malmö var på Hallandstrafiken. Och som jag älskade det. Jobbet låg på samma gata som jag bodde på och eftersom vi hade komprimerad arbetstid så fick vi lön för 8 timmar men jobbade bara 6,5 då vi inte hade lunch eller rast pga att man jobbade ensam i butiken. Ryggen överlevde och jag var lycklig. Äntligen hade jag ett jobb som ryggen tillät. Visst fanns det dagar som jag hade enormt svårt, men jag kunde variera ställningen och eftersom det var en nyöppnad butik så var det inte så mycket rusning i början så kroppen vande sig försiktigt vid att röra på sig. Men, när jag flyttade ner till Malmö och började pendla, ja då sa det stopp. Klarade inte pendlingen, så blev sjukskriven och sen letade jag jobb i Malmö. Fick på Skånetrafiken så flytten blev enkel, kunde ju redan jobbet. Där blev jag timanställd och ryggen tillät mig att jobba på bra. Jag hade fortfarande ont 24/7 men jag kunde hantera det med smärtstillande och att jag kunde variera min ställning. Dock blev jag gravid och fick inte förlängt.

Som sagt så hade jag inte så enormt ont under min graviditet men jag mådde väldigt väldigt dåligt. Kräkte konstant och klarade inte av att vara uppe. När sedan mitt illamående hade lagt sig så kom nästa problem. Alla dessa jävla foglossningar. Fy fan. Så mina graviditeter har ju inte varit sådär jättelätta… Efter att jag fött Ludvig så kom den värsta smärtan tillbaka, men eftersom jag bara var mammaledig med världens enklaste och snällaste unge så klarade jag ändå av det. Vi kunde ta många promenader och vi mös mycket. Sen blev jag gravid med Ellioth, samma visa där. Mycket illamående och ont. Men där var det desto värre med tanke på att jag hade en 1 åring hemma också att ta hand om. Jag bönade och bad att dom skulle sätta igång mig, att jag inte skulle överleva att gå hela tiden ut. Till slut gjorde dom en hinnsvepning och dagen efter kom han ut med buller och bång. Ingen rolig förlossning alls och dagar där efter var ju inte heller så roliga med ambulans och inläggning pga Ellioths dåliga syresättning, men det är en annan berättelse.

Efter den förlossningen så har ryggen bara blivit sämre, och sämre. Åkt ambulans in när jag inte har kunnat röra mig. Legat inlagd. Gjort nya undersökningar. Behövt ha kryckor från och till. Inte kunnat leka som jag tidigare gjort. Inte kunnat röra mig. Men, jag hade iaf fler bättre perioder än vad jag har nu. Jag kunde röra mig, jag kunde springa. Sist jag snörade på mig skorna var nog förra sommaren. I augusti tog allt stopp. Och sen dess har jag bara blivit sämre. Jag kan räkna mina bra dagar på mina händer, så få är dom.

Det som hjälper lite är att jag äntligen har fått min diagnos och när jag fick den så ramlade många pusselbitar på plats. Ju mer jag läser om det ju mer förstår jag varför minnet har sviktat det senaste året, varför jag blivit så okoncentrerad. Varför jag är deprimerad konstant, varför jag alltid kissar heeeela tiden. Enda sen liten ålder. Allt hör ihop. Det värsta är att läkarna säger att jag till 99% har haft fibro sen jag var liten. Och hade jag bara fått rätt diagnos då så hade jag kunnat få bra hjälp. Då hade jag nog inte varit i denna sitsen som jag är i nu. Jag hade inte behövt ge upp så mycket i mitt liv som jag har behövt. Men å andra sidan, då kanske jag inte hade varit där jag är idag. I Malmö med min fina man, våra underbara söner och två katter. Då hade jag kanske haft något som jag är bra på och utövat den sporten istället. Och då hade jag aldrig träffat Johan.

Jag önskar många gånger att jag hade haft ngt i mitt liv som jag är bra på. Men det har jag verkligen inte. Just nu är jag inte ens en bra mamma. Och jag märker hur det påverkar pojkarna. Dom är rädda, vilsna och ledsna. Jag vet inte hur jag ska göra. Hur jag ska orka. Jag gör dom besvikna näst intill varje dag. Och för att inte tala om min man. Jag är varken en rolig eller bra fru. Jag försöker, men orkar inte. Klarar inte det. Ibland önskar jag att jag bara hade varit ensam så jag hade kunnat få ruttna bort. Legat i sängen tills allt hade fått ett slut. Vill inte ha det såhär längre. Jag är 32 år och behöver hjälpmedel för att klara mig i vardagen. Även om jag inte skäms för att behöva rullstol eller specialkryckor så är det inget som jag vill ha i mitt liv. Jag ska klara av att vara ute med barnen, vara aktiv. Ut och ha roligt med mina vänner (dom få som är kvar som orkar med mig). Jag ska klara av att resa. Att sitta i en bil utan att behöva få tårar i ögonen pga smärtan. Jag ska kunna jobba. Fan vad jag saknar att få jobba. Få ha människor runt mig. Jag saknar att få skratta. Att vara glad.

Från det att jag vaknar till jag går och lägger mig så är det en kamp för mig. En kamp att kunna resa mig upp, en kamp att gå på toaletten. En kamp att klä på barnen och få iväg dom till förskolan. En kamp att ligga ner och slappna av. En kamp att äta. En kamp att hälla upp ett glas pepsi max. En kamp att le. Jag vill inte ha det såhär längre.

Framför allt så är jag så trött på att behöva försvara mig för människor. Jag är trött på att ljuga när folk frågar hur det är. För jag vill bara säga sanningen, men vad ska dom svara på det?

Och dom få dagar jag har som är bra, när jag väl då gör något så får jag lida för det sen i flera dagar pga eftersmärtor.

Det gör så ont i mig när barnen vill visa mig något och vill ha upp mig från sängen, när jag förklarar att mamma inte kan, att mamma måste ligga, hur ledsna dom blir fram till dom tar min krycka och säger med ett leende - nu kan du mamma, kom här.- Jag gråter tyst och är så tacksam över mina söner. Att dom ändå förstår. Självklart masar jag mig upp ur sängen med den sista kraften jag då har och går ut för att titta vad dom vill visa mig. Den glädjen dom har då är oslagbar. Fram tills jag börjar skaka och måste lägga mig ner igen. Sen är dom nöjda, över att dom kunde visa mig det dom ville.

När ska det vända? Kommer det att vända? Kommer jag att få det bättre? Är det ”bara” fibro eller är det något värre? Något annat? Jag blir allt svagare, får allt mer värk. Blir sämre trots nya mediciner. Sen gör det ju inte saken bättre att jag har handleden också att tänka på. Vad är det med den? Vad händer? Och varför händer det just mig? Varför har jag fått detta liv? Så många frågor. Så många funderingar. Men alla utan svar.

Förlåt för att jag är den jag är. Förlåt att jag är en dålig fru. Förlåt för att jag är en tråkigt kompis. Förlåt att jag inte är den dottern som ni kanske hoppades på. Förlåt för att jag gör de flesta besvikna. Förlåt för att jag inte är en bättre mamma. Förlåt…

Kim - som saknar sitt gamla jag.