kimstolpe.blogg.se

Vissa nätter och dagar kan jag hamna i det här tankestadiet där jag funderar på varför jag är på denna jord. Vad är det för mening med att jag finns? Visserligen har jag lyckats få två enormt fantastiskt underbara söner men utöver det? Jag har aldrig kunnat få syssla med det jag älskar pga smärtan. Jag har aldrig haft ett enda jobb där jag inte behövt bli sjukskriven pga ryggen (jo på Skånetrafiken, men där blev jag oplanerat gravid och fick inte förlängt). Jag klarar inte av att göra något. Det känns som om jag straffas för något som jag gjort i mitt tidigare liv. Jovisst, jag tror också på att allt händer av en anledning, men jag kan inte förstå varför jag ska behöva ha det såhär? Även om jag alltid har haft ont så har jag aldrig haft såna här tankar. Innan jag fick diagnosen så var jag bara ledsen och arg. Nu funderar jag mest på varför jag, som har både velat ha en bilsportskarriär och bli polis, har fått den här kroppen. Jag kan ju liksom inte göra något utan att få eftersmärtor eller skov. Jag hatar det. Jag hatar min kropp. Just nu, hatar jag mitt liv. Inte dom som är i det. Utan att jag inte klarar av något. Jag hatar att göra mina barn ledsna när jag säger att vi inte kan gå bort till någon lekplats. För jag klarar inte det när jag är ensam med dom. Jag hatar att jag inte bara kan hoppa på bussen med dom och åka iväg för att hitta på något. Jag hatar att jag fick se ledsamheten i Ellioths ögon när han inte kunde få gå på matchen igår eftersom jag inte klarar av det. Han gick och tog på sig sin matchtröja och satte sig i soffan och låtsades gå på match.

 

Förlåt Ludvig och Ellioth för att jag inte är den bästa mamman. Förlåt. Jag hoppas innerligt att jag kan gottgöra det någon gång. Och det snart.