07:38:09
Vet inte hur länge till jag orkar.
Jag önskar jag kunde vara som vem som helst. Kunna leka med barnen. Kunna hitta på saker. Kunna studsa upp på morgonen. Kunna gå utan att tappa styrkan. Kunna röra mig fritt. Kunna gå ut och dansa. Kunna gå och sätta mig på en uteservering med kompisarna. Kunna köra bil. Kunna ut och gå. Kunna ut och springa. Kunna cykla med barnen. Slippa vara beroende av släkt och vänner. Kunna hitta på saker med barnen. Slippa behöva säga nej hela tiden. Slippa ha dåligt tålamod pga värken. Vill kunna vara glad. Kunna känna glädjen. Slippa mitt enormt dåliga samvete.
Men jag kan inte. Jag har så ont i rygg, höft och ben. Jag tappar kraft för varje dag. Är svagare och svagare. När jag försöker träna benen så viker sig ryggen till slut. Jag kan varken lyfta huvud eller ben när jag ligger ner.
Är rädd. Ledsen. Orolig.
Men så ska jag ändå försöka kämpa och bita ihop för både barnens och Johan skull. Jag vet inte hur länge jag orkar till. Jag vill bara bryta ihop och få gråta.
Jag försöker stå emot.
Men just nu känner jag mig bara tom.
Så jävla tom.
Tankarna är många.
Kommer jag någonsin kunna leka med barnen obehindrat igen? Kommer jag kunna springa igen? Kommer jag kunna gå igen utan hjälpmedel?
Vad kommer utredning hos neurologen att visa? Och om det är det vi tror det är, vad kommer då hända?
Vill ha min mammas och pappas kramar. Deras trygga famn. Är glad att mamma kommer idag. Men just nu vill jag bo nära Broby så jag kan få träffa båda så ofta jag vill.
Man är aldrig för gammal för sina föräldrars trygga famnar.
Vill ha bådas just nu.
Är väldigt liten just idag