09:31:56
Ett tomt skal
Det har varit tomt här. Jag vet. Och jag känner mig lika tom.
Jag känner mig som ett skal. Inte som Kim. Utan som ett tomt skal. Skalet ser ut som Kim. Men jag finns inte inuti längre.
Jag saknar den person som jag en gång i tiden var. Och även om jag försöker kämpa emot så försvinner hon ännu mer. Är rädd för att hon snart är borta.
Det är för mycket nu. För mycket smärta. För många frågetecken. För många tankar. För många tårar.
Mina tankar är suddiga. Mina ord är sluddriga. Min kropp är fel. Så jävla fel. Den går sönder hela tiden. Senast nu är mitt knä som har havererat. Min knäskål är sne. Den har vridits och inte gått tillbaka. Den vrids ännu mer. Jag ska till ortopeden på tisdag. Hade egentligen fått en tid den 24.e juli. Men fick en akuttid då det har förvärrats. Kanske blir det operation, kanske inte. Är trött på det. Gick till läkaren för att jag trodde jag hade en knöl som växte på insidan av knäet, men det visade sig att det var själva knäskålen som stod ut eftersom den vrids.
Varför just jag? Varför har jag fått denna jävla kropp?
Jag tycker inte om den. Inte alls.
Vad kommer härnäst?
Jag vill vara en bra mamma. En hel mamma. Jag vill inte att barnen ska vara oroliga varje gång jag åker in till sjukhuset. Dom ska inte behöva ha denna tyngden på sina axlar. Jag hatar det. Dom har inte förtjänat det. Inte det minsta.
Jag mår inte bra. Inte för fem öre.
Jag vill springa med barnen. Jag vill leka med barnen. Jag vill kunna köra bil igen så jag kan köra iväg med barnen och hitta på något. Jag vill kunna gå ner för trappan utan tårar i ögonen. Jag vill kunna ut på en lekplats med dom. Jag vill kunna dansa. Jag vill kunna gå ut med mina kompisar. Jag vill vara en bra fru. Jag vill så jävla mycket som min kropp inte vill.
Vad fan har jag gjort för fel för att ha det såhär?
Förtjänar jag verkligen det här???